Ford Focus RS bekänner färg
För ett år sedan fick jag möjligheten att provköra Focus RS och blev så pass överväldigad att jag var mållös. Hur kunde en Ford Focus av alla bilar vara en av de råaste bilar jag kört? Sukten att få köra detta vidunder en gång till fanns kvar i hjärnan och nu, ett år senare, var det dags.
Med Honda Civic Type R färskt i minnet var förväntningarna skyhöga. Vem gör egentligen den bästa hot hatchen? Honda eller Ford? Jag börjar dock med ett litet bekymmer. Focus RS finns inte längre, så illa är det. Du har kanske tur ifall din lokala försäljare har ett antal modeller kvar, men att beställa en pinfärsk modell från nätet är uteslutet. Innan internetkrigare rustar sig framför tangentborden finns det ett litet ljus i slutet av tunneln. Med lanseringen av nya Focus verkar det som att en 400 hästar stark RS är i görningen och hade jag inte varit en student med begränsad ekonomi hade jag lagt ner handpenningen utan att blinka.
Måhända att nya modellen av Focus får den gamla att se ut som en knapptelefon, gammal med utdaterad teknik, men RS har hittat balans i varje detalj av utsidan. Just denna bil är så kallad limited edition som innefattar bland annat en unik blå färg och matt svart på strategiska ställen såsom taket och vingen. Tyvärr kommer endast nördar förstå hur pass unik denna bil är och det är synd, för denna är helt otrolig. Jag återkommer till det. Vad är det egentligen som får en RS till att bli en RS? I enkelspråk innebär det feta lågprofilfälgar, väl tilltagen front och en bak med f1-liknande bromsljus. Mina förväntningar var att folk skulle stirra lika mycket som barn i en godisaffär, men konstigt nog smälte bilen in lika bra som en Volvo.
Inuti är skillnaderna ännu färre. En manuell låda, som förresten är den enda växellådan du kan få denna bil i, några extra mätare ovanför instrumentbrädan och ett par racingstolar är de tydligaste skiljetecken. Tillräckligt för att rättfärdiga en prislapp på norr om 400 tusen? Diskuterbart, men med lanseringen av nya Focus börjar vissa detaljer visa sin ålder. Den generella kvalitetskänslan är kanske inte direkt slående när man sätter sig ned i bilen, men Ford har försökt att väga upp detta med en fräck design. Interiören är inget jag hurrar för då konkurrenterna i samma prisklass tyvärr nästan springer förbi. Som tur är har nya generationen Focus spottat upp sig markant på denna front och om vi får en RS med alla godisbitar man får av en sådan modell har både Golf R och Civic Type R något att se upp för.
Vart har då de extra pengarna, värda en extra Focus, lagts på? Svaret blev uppenbart när jag startade motorn för första gången. Bilen är hård. Det finns tre körlägen (fyra om man räknar med drift mode) varav normalt är det enda uthärdliga vid vardaglig körning. Det är dock inte vad denna bil är byggd för vilket innebar att det var antingen sport eller race som gällde. I båda får man härliga avgasknallar när man släpper på gasen och styrningen blir markant mer direkt och snabbare. I det mest aggressiva läget race blev gasen som en av och på knapp vilket gjorde att sportbilsfeelingen var skyhög. Tyvärr inger inte sittställningen ett lika gott intryck. Trots en lägre markfrigång är förarstolen monterad högt upp vilket gör att när man väl kör bilen så känns det som att man sitter i en lastbil. Det är synd, för man tappar så pass mycket känsla när man inte sitter nerstoppad i bilen. Detta var faktiskt det största problemet jag hade med bilen, vilket säger ganska mycket om hur pass hög klass resten av bilen håller.
Ford tog en annorlunda approach till hur motorn skulle byggas och resultatet blev en lite större motor än konkurrenterna på hela 2.3 liter. Detta tillsammans med en lite mindre turbo gör att bilen drar hårt i alla växlar och varvtal. Å andra sidan gör det också att bilen tappar väldigt mycket i de högre varvtalen och verkligen känns som att den faller på nosen. Detta blir i och för sig endast ett problem i högre hastigheter men man kommer efter ett tags ägande bli van vid kraftleveransen. Jag skulle nästan våga påstå att chassit och däcken helt enkelt tål mer motor.
Att ha fyrhjulsdrift och 350 vridstarka hästar innebär att Focus RS älskar att pressas på slingriga vägar. Förtroendet som ges av det enorma greppet som endast går att få från fyrhjulsdrift är smittosamt och snart kände jag mig som självaste Ken Block. Bilen är stabil och förutsägbar oavsett hur mycket man trycker på. Focus RS är en bil som får ut den inre racingföraren utan att kräva att man är just en racingförare för att kunna få ut bilens sanna potential.
Det här är en bil som får alla att köra som huliganer vid minsta möjlighet utan att riskera liv och lem. Att hela paketet även finns tillgängligt i en stor och praktisk familjebil gör denna bil nästan oemotståndlig, även om komforten lämnar en del att önska. Jämfört med konkurrenterna har Focus RS hittat sin del av kakan och om den bara får lite mera kraft kommer jag hylla den över allt annat.
