Honda Civic Type R

Det heligaste från Japan. Generationer av utveckling har lett till att Type R är med och krigar om vem som är den absolut bästa hot-hatchen. Den förra generationen höll i endast två år och så sent som 2017 kände Honda att det behövdes en uppdatering för att inte bli fullständigt omsprungna, vilket de höll på att bli. Rekordet runt Nordslingan slaktades och vi hade en ny kung på Nürburgring. Det ultimata trumfkortet när det är dags att skryta. Hondas målsättning är tydlig. Visa att fyrhjulsdrift är överflödigt och att det beprövade konceptet framhjulsdrift är vad som gäller.

Låt oss redan nu konstatera en sak. Det här är inte en liten bil hur mycket man än vrider och vänder på det. Med en lång baklucka och en sluttande bakruta är Civic Type R farligt lik en vanlig sedan, om än lite kortare. En helt klart attraktiv siluett som sticker ut i segmentet. Frågan är dock om man egentligen vågar kalla Type R för en Hot-hatch då den är så pass mycket större. Vi återkommer till den frågan.

Plastdetaljer så länge ögat når. Älska det eller hata det. Det finns inte en chans att man missar bilen när den kör förbi. Småbarn älskar den och drar i sina föräldrars ärmar för att stanna och kolla lite extra. Här har man för en gångs skull fyllt ut framdelen med en ordentlig motorhuv som man kan se från förarsätet. Detta gör att detaljerna som fyller fronten är gigantiska. Mycket ser dock ut att vara just plastdetaljer som inte har något syfte. Ta till exempel ett luftintag på huven som inte leder någon vart. Å andra sidan älskar i alla fall jag den fullständigt sönderstylade fronten. Den är låg och med sina smala strålkastare ser Type R ut att kunna slå en på käften vilken sekund som helst. Stylingen fortsätter runt hela bilen, inte minst vid sidan med sidokjolar som för övrigt gör det ett helvete att kliva in och ur bilen. Det är lätt att klaga på bakens plottrighet och osymmetri med fronten, som inte är helt obefogad, men som ett paket är bilen färdigstylad och redo att visa upp sig på vägarna. Type R var ökänd för att vara bilen som det sattes bodykits och neonljus på. Honda har nu gjort det åt dig.

Stolar värda vilken banbil som helst monterade så pass lågt att det är ett träningspass att ta sig in i bilen. Väl inne sitter man dock som ett skruvstäd. Honda har föga förvånande behållit det mesta som finns i standardmodellen, som faktiskt håller en väldigt hög standard, och lagt till lite godis. Röda detaljer och fejkkolfiber utmed hela inredningen är typiskt småbilsräcer, men det är så det skall vara i en sådan här bil. Den röda färgen är helt övertygande och när även stolarna är röda känns det verkligen som att man sitter i något speciellt. Honda är dessutom ett av de få företag som nästan hittat en perfekt kombination mellan reglage och funktioner via pekskärmen. Inredningen hålls ren och mer energi kan läggas på design.

Att hålla sig till rötterna med en tight manuell växellåda och framhjulsdrift är kaxigt, och om vi skall vara ärliga var vi inte helt säkra om Type R skulle få ner kraften i backen, men ack så fel vi hade. Magiker jobbar hos Honda och har helt och hållet raderat allt som har med tourqe steer. Med andra ord är det den ryckande känslan i ratten som uppstår när man gasar med en framhjulsdriven bil. En livsfarlig egenskap om bilen har lite hästkrafter och hastigheterna är höga. Däcken biter tag i asfalten oavsett växel och med ett system som bromsar innerdäcken i kurvor har man fullt förtroende oavsett väg.

Vi måste ägna en sektion åt bilens förmåga att ändra karaktär. Att köra denna bil till vardags är inga som helst bekymmer. Trots en otroligt kort växelspak som gör att ettan och tvåan ligger lika nära varandra som valet 2018, är det trots allt en Honda man kör med allt vad gäller pålitlighet. Motorn är lugn vid låga varv, men med en turbo samt VTEC sker saker på väldigt höga varv. Bilen är otroligt varvhungrig och turbon laddar på hårt. Detta gör att man inte får en särskilt vridstark motor. Å andra sidan gör det att man fullständigt varvar ur den när man väl kan, och när man väl gör det så faller allt på plats. All den tid Honda spenderat på Nordslingan har verkligen gett resultat. Det är en upplevelse och en fröjd att få köra denna bil fort och man vill bara ha mer och mer. Bilen ingjuter ett sådant förtroende till föraren men lyckas även låta föraren ha kontroll utan att slå ned som ett skruvstäd med antispinn och andra tråkigheter.

I slutändan måsta vi kolla på vad Type R har för konkurrenter. Ford Focus RS är ett klart val, likaså Volkswagen Golf R. I kriget bland de übersnabba hot hatches har Honda tagit en rutt med en mycket större bil och en väldigt analog körkänsla trots all tid som lagts för att få bilen att prestera som den gör. Även om bilen är användarvänlig med en mjuk fjädring och stort ben- och bagageutrymme går den inte att jämföra med Golf R, men det gör vi inte heller. Civic Type R har hittat en fin balans mellan fullständig körextas och gedigen användbarhet, trots det galna utseendet.