Recension av nya Honda Jazz Dynamic

Marknaden av snabbare kompaktbilar är glödhet. Vad som tidigare var en grådaskig syn av livssugande bilar som erbjöd lika mycket spänning i vardagen som att borsta tänderna, har fullständigt exploderat med exempel som Volkswagen Up! GTI och nya Ford Fiesta ST. Nu försöker Honda ta en bit av kakan med deras nya Jazz Dynamic. Tempo, glädjespridande och rolig körning är ord som Honda försöker få Jazz att verka vara och efter denna recension skall vi ta reda på om så är fallet.

Utsidan beskrivs lättast genom att föreställa sig att den nya och dem gamla generationen Civic Type R fick ett barn tillsammans. En enorm grill som ser ut att tagits direkt från nya Type R och ger oss ett uns av hopp av vad man kan förvänta sig bakom ratten. Dynamic är den högsta nivån av utrustning och lyckas få en i grundutförande väldigt intetsägande bil att få precis rätt mängd plastbestyckning för att sticka ut från den enorma mängd tråkiga småbilar. En minimal diffusor pryder baken och ser ut att vara mer för syns skull än att faktiskt vara till nytta och detsamma gäller plastkjolen längs bilens sida som man får se upp för varje gång man kliver ur bilen. Ett utseende som definitivt inte tilltalar alla men som får gemene Jazzägare att kröka nacken i avund. Allt är dock inte en dans på rosor. Snett framifrån är den enda riktigt snygga vinkeln och bilens proportioner stämmer inte. För att vara en kompaktbil är den hög vilket långa människor kommer jubla för men som också får bilens proportioner att se väldigt skumma ut.

Det märks att Honda lagt ner mycket tid på interiören. Även om man inte finner borstad aluminium och skinn överallt fås intrycket av robusthet och kvalitet där knakanden och knorranden sällan uppstår. Sätena är bekväma och passar utmärkt för långa resor samtidigt som infotainmentskärmen i många fall presterar lika bra om inte bättre än dyrare bilmärkens system. En tråkig och i vissa fall farlig händelse var dock när gpsen kraschade fullständigt och inte ville komma tillbaka förräns nästa dag. Samtidigt som gamla mobiler i princip var omöjliga att koppla eller spela musik med utan att bilen alldeles plötsligt bestämmer sig för att kontrollera ljudvolymen själv och spela så högt att ens öron gick i bitar. Förutom dessa problem som vi inte riktigt kunde lista ut vad de berodde på kan vi tacka för den enorma storleken på kabinen och särskilt långa människor då det fanns gott om benutrymme där bak utan att bagageutrymmet blivit allt för lidande. Det är fortfarande en liten bil så hur man än vrider och vänder på det kommer bagageutrymmet vara något begränsat, men om man packar smart räcker det precis till för en tripp till affären.

Med ett utseende som påminner om en krympt Type R förväntar man kanske att den borde vara någorlunda rapp, och med en varvhungrig bensinmotor på 130 hästar är den riktigt pigg om man håller varven uppe. Tyvärr innebär det också att för att överhuvudtaget kunna köra om eller accelerera räcker det inte med att trycka lätt på gasen utan man måste gasa som att man är beredd att köra frugan till BB. Några extra hästar hade inte bara gjort bilen roligare att köra utan även trevligare att köra med när man kör fram och tillbaka från jobbet. Något som kommer gå som en dans med en välisolerad kabin som håller ute det mesta av oljud, vilket tillsammans med den stora cupén bevisar att den inte bara platsar som en stadsbil utan är en seriös långdistanskryssare.

Trots det sportiga utseendet och Hondas tydliga budskap om att det här är en bil som är rolig att köra har de istället skapat en rapp stadsbil som lätt snittar 0.60 liter/mil på motorvägen. Vill Honda fokusera mer på sportigheten behövs mindre Jazz och mer R och visst hade det varit underbart att se en Honda som tävlar om förstaplatsen i flera sportbilskategorier.

Fotograf: Jens Fagerberg