Toyota GT86: Uråldrigt koncept i ny tappning.

Liten, lätt och bakhjulsdrivet, receptet är tämligen enkelt och Mazda har med sin Mx-5 skapat en legend på denna plattform. Tyvärr är marknaden idag fylld med säkra framhjulsdrivna småbilar som i slutändan offrar körglädje för användbarhet och då är det alltid trevligt att se märken gå emot strömmen. Särskilt med tanke på att Toyota inte gjort något som går att klassa som roligt på evigheter. Vi ska nu i denna recension ta reda på hur kul Gt86 egentligen är.

Framsidan och baksidan ser ut att komma från två helt olika bilar. En liten men kantig vinge pryder bakluckan och två ganska överdrivet stora avgasrör tillsammans med en stor och plastig diffusor gör att baken ser ut att ha designats av ett barn. Konstigt nog är det inte något dåligt, för om man hade tagit en enkel rutt med simpla linjer och tråkig design. Ja då har utsidan inget som gör det värt att köpa bilen. För utan alla smågalna detaljer så ser bilen väldigt tam och odramatisk ut, vilket går att se om man tar en titt på fronten. Det är absolut inget fel på utseendet, men det är odramatisk och medelaktigt vilket får bilen att se ganska tradig ut. Trots försök med detaljer som en enorm grill och till synes små vingar precis innan de främre hjulhusen börjar. Som sagt så är det inget misslyckat utseende, men i förhållande till baken så hade det verkligen inte skadat med en splitter och lite mer aggressiva detaljer. I och för sig är man blind om man inte ser att bilen drar till sig blickar. Den sticker verkligen ut på vägen.

‘

Man sitter lågt i sätet och redan innan bilen är startad känner man sig bekväm och redo Det är förvånande hur pass bekväma sportstolar är nuförtiden trots att de lyckas stötta så pass bra, det bästa av två världar helt enkelt. Inredningen är enkel och särskilda detaljer är få. Som tur är finner man inte mycket plast utan det mesta ser ut att vara skinn, läder eller alcantara. Ett enkelt mekaniskt mätarhus får sällskap av en display där man med hjälp av knappar på ratten bestämmer vad för information man vill ha. Oljetemperatur, varvtidsräknare och mycket mycket mer. Knapparnas kvalitet och utseende skiljer sig drastiskt beroende på hur pass nära de är kopplade till bilens köregenskaper. Reglagen som stänger av antisladd till exempel ser ut att vara gjord i metall samtidigt som knappen för att höja och sänka sidorutan ser ut att vara lånad från Toyotas äldre bilar. På ratten finner man också tomma knappar utan någon dekor eller funktion. Det är allt vanligare i dagens bilar med lägre utrustade modeller, men för en ”sportbil” som har det mesta i utrustningsväg känns det inte som att man lagt ner tillräckligt tid och energi på inredningen. Här är också ett bekymmer med Gt86. För den startar på lite över 300 tusen och för det priset kan man få väldigt många ”vanliga” bilar med mycket bättre inredning. Betalar man alla pengar på körglädjen eller ska man få lite av allt? Det är en fråga som vi låter ställas obesvarad, men är man ute efter något toppmodernt får man leta vidare.

Låg vikt, smala däck och en motor tillräckligt stark för göra det hela roligt är sällan funnet i dagens bilar. Automatlådan som bilen testades med är största akilleshälet. I en bil uppenbart riktad mot entusiaster som har körglädje som högsta prioritering är en manuell växellåda i princip ett måste. Det hjälper inte heller att lådan är på tok för långsam för att kunna ge något som helst njutning. Med tanke på detta blir man något förvånad över hur pass rapp det manuella läget är. Möjligheten att kunna kontrollera bilen i begränsande omfattning hjälper till, men går tyvärr inte att jämföra med den ”riktiga” manuella motsvarigheten. Vilket är synd för bilen är en liten juvel att dansa med i kurvor. Chassit är välstämt och man vet hela tiden vad bilen kommer att göra. De smala däcken gör att greppgränsen nås fort vilket ger upphov till breda leenden. Ja, man kan inte annat än le varje gång man får tillfälle att ta en extra sidoväg, men ibland måste man ta huvudvägen och då blir det inte särskilt roligt. Tyvärr kändes det som att allt inte var helt fastskruvat i bilen. Det gnisslade och ljudnivån i kupén var ärligt talat riktigt dålig och med tanke på att endast människor utan ben får plats i baksätet kan man glömma att använda bilen till annat än nöjesturer, vilket är synd för bagaget var relativt stort och kunde med viss våld hantera en storhandling på ICA.

En bil för den inbitne entusiasten som kan överse det lilla och ibland stora i jakten på lycka. Priset på något över 300 tusen må avskräcka men man får väldigt mycket ”sportbil” för pengarna. Kanske till och med mer än en Mx-5, och det går inte att få särskilt mycket mer hyllning än så.